Skapelsen

I mörker och i intighet rådde Aske i tidernas gryning. Hans välde var de tomma landen och liv fanns ej. Vaknade så Reiya, den lustfyllt dansande och skådade mörkret och världens tomhet. Illa passade det hennes och håg och i mörkret dansade hon, och bringade liv i tomheten, hon skapade ljus i svärtnaden. Många var de former och ting som Reiya skapade, mänskor liksom djur och leda bestar. Ont liksom gott som om vart annat blandades, kaos i urtid som saknade ordning.
Vid denna tid väcktes så Hvera av det högljudda glammet och ljudet av strider, av glädje och sorg. Vred steg gudinnan ur sin långa vila, hennes tinningar värkte och hennes uppsyn var mörk. Hon tog den vilt dansande Reiya vid örat och sporde, vad som var menat med denna villervala. Därefter tämjde hon Reiya och all världens oreda, otukt och kaos och oordnade leverne. Hon uppsatte lagar och regler att efterleva. Lärde mänskorna, djuren och allt vad som på jorden levde hur man bör vara och hur man ska föra sig. Hon inrättade allt på sin rätta plats, boskapen lärde hon att tjäna människan, fåglarna att flyga och rovdjuren att jaga. Sålunda skapades världens ordning, och allt var bättrat.
Nu vaknade Vilea, den stora livgiverskan. Leende gav hon i stora håvor åt de som Reiya skapat och Hvera lärt livets alla gåvor. Sålunda hava vi nått världens middagstimme, då alla fyra gudarna härska tillsammans, ty väckta äro de alla. Men den dag skall komma då fyra skola bliva en. Då skall Aske ensam i tidernas skymning komma, och världen skall vara öde. Men på varje skymning följer en gryning, och gudarna komma återigen att vakna till sitt väldiga vär

Religion

Redan de tretton första människorna som i arla forntid landsteg vid Valdra vid Gråälvens mynning talade om de fyra gudarna som tillsammans bildade och ständigt återskapade kosmos. Under det Tusenåriga kriget så tillbad hjältarna de olika gudarna, och dessa besjungs lika ofta som hjältarna själva och deras liv och gärningar flätas samman med dem. Religionen kallas Valdra, vilket även är namnet de lärde använder på världen. Religionens centrala tanke är jämvikt, balans och harmoni. Naturen har sin ordning och den skall vi vara tacksamma för och inte försöka sätta oss över. Vi skall i stället i vårt dagliga liv försöka bidra till att balansen upprätthålls. Religionen utövas i första hand i tempel och kloster av personer som har detta som sitt kall och dessa viger hela sin tillvaro åt att studera kosmos och medverka i dess ständiga återfödsel. Deras dygn är inrutat i ett flertal ritualer fördelade över dygnets alla timmar och de lever ett hårt och arbetsamt liv i enkelhet och andakt.
Prästernas ritualer kanaliserar och frigör helig energi och hjälper därmed det gudomliga skeendet att styra i rätt spår så att världen inte skall gå under. De är mäktiga personer som man inte vågar trotsa. Religionen är dock väl avgränsad från politiken även om den bidrar till tanken om att allt skall fylla sin plats, i samhället så som i naturen. De fyra gudomligheter som kosmologin kretsar runt är Aske, Reiya, Hvera och Vilea.

Aske är dödens gud. Han är dödsrikets väktare och här passerar alla i väntan på nästa reinkarnation, vilken är en viktig del i harmonin. Vi får alla sona för de brott vi gjort inför kommande liv. Efter Klanfreden har Aske även fått stå för den eviga sanningen och det oföränderliga i tillvaron. Nu vänder man sig inte bara till honom under begravningar utan filosofer och lärda vänder sig även till honom för att få vägledning. Som till väktaren av all kunskap.

Reiya är lusten och passionens gudinna. Det är hon som väcker känslor och drifter hos allt levande; den kosmiska kraften. Det är enligt myten hon som uppväcker Aske hur hans stillhet och uppfyller han med längtan och passion. Åskan och blixten är hennes verktyg. Många ägnar henne uppmärksamhet och böner, Inte bara de älskande utan även konstnärer, beslutsfattare och krigare; alla som söker inspiration.

Hvera är den gudinna som står för stabilitet och goda förutsättningar för att man företar sig i livet. Hvera är det som stillar och lugnar Askes begär och det är även Hvera som står för den heliga vigseln mellan Aske och Vilea, något som görs i templen innan varje gryning. Hvera är väktaren av ordning och tradition och enligt myten var det hon som låg bakom undertecknandet av Klanfreden.

Vilea är livets gudinna. Hon ses som det kosmiska modern och den som skänker allt liv. Men liv medför även förändringar varför hon ses som oberäknelig och storslagen på samma gång. Vilea har en stark dragning till Aske varför allt liv en gång kommer att dö. Men med hjälp av Reiya och Hvera även alltid kommer att återfödas och föras tillbaka från dödsriket. Det förekommer en del rykten om att en del av furstarna och deras närmaste har övergivit Valdra för någon ny lära. Det är inte på något sätt bekräftat men det talas om det och det finns de som menar att oron i Valdra beror just på det att man vänt Valdra, det vill säga kosmos ryggen och i stället tjänar kaos och dess demoner.

I vardagen

Valdra är inte särskilt stor utanför kloster och tempellivet, utan praktiseras där som ett slags exklusivt kall. Den religion som de flesta människor ägnar sig åt är mera blygsam men präglas av det jämviktstänkande och den harmoni som besjungs i templen. Det mest utmärkande är kanske vördnaden för livet, men även synen på döden som en mycket naturlig och nära del av vår existens. Döden är en del av det kosmos vi är en del av, vi kan inte undfly döden. Den ceremoni som man fäster något avseende vid är kanske middags ceremonin till Vileas ära, att tacka henne för livet. Man tackar henne i stillhet, tänder en rökelsesticka som får brinna under, gör ett enkelt rökoffer av en del av sin måltid, de som har tillgång höjer en bägare vin i hennes namn.

Reiyasdöttrar

Gudinnan Reiyas präst- och prästinneskap är underställda ett kyskhetslöfte. De har inte rätt att ta sig man eller hustru, och får inte heller, med ett undantag, idka älskog. En gång om året, vid vårens inträde, hålls en stor fest, då man ligger i lag med stor iver och gudfruktighet. Det är en helig högtid, och att inte ära den vore hädiskt. De barn som kommer till världen nio månader senare äras särskilt. De anses inte vara vanliga barn, utan är gudinnan Reiyas avkomma. Dessa barn är alltid flickor, och hålls i särskild respekt, och uppfostras till goda Reiyasprästinnor, att tjäna vid Reiyehov i centrala Averra, det tempel där Reiyas orakel finns, och dit kungen av tradition går varje år för att få sitt regentskap stadfäst. Dessa Reiyasdöttrar anses goda och rena varelser, och det är viktigt att de behåller sin oskuld, men det finns en profetia som säger att den dag en av Reiyas döttrar förlorar sin oskuld till en man som inte talar hennes tunga, är en ny tidsålder inne.

Mystik i Valdra

I Konungariket finns av gammalt en rik folkloristisk mystik. Magi utövas av både bondfolk, lösdrivare och ädlingar; alla vet att vallmo under skjortan ger framgång, och att vidje i håret ger fruktsamhet om man sjunger den traditionella visan tre gånger om veckan. Trollramsor och besvärjelser är vanliga, och de flesta kan i alla fall en två - tre stycken. Inte för att de fungerar så ofta, men det är ju ens eget fel, det är inte lätt att trolla, och inte svårt att råka göra fel. Prästerskapet ogillar trollformler och besvärjelser, och med kungens stöd hålls förhör och utredningar om folkets trollkonster. Fast det viskas att kungen har en sejdeman som rådgivare, och det vet ju alla vad de går för. Sejd är i konungariket namnet för "ond trollkonst", och sejdemän (d.v.s. onda trollkarlar) är mer inställda på att skada än att gagna. Ett påbud har utgått att kända sejdemän och -kvinnor skall "sättas kvicka i jord"*. Onda ögat är en av de mest kända trollkrafterna. Trots att den räknas som sejd är den välkänd av envar, och de flesta har någon gång använt den. Genom att fästa blicken i någon (ej nödvändigtvis ögonkontakt) och peka med både pek och lillfingar från en annars knuten näve kan man slå olycka mot någon man har en fejd mot. Som all sejd är "Onda ögat" egentligen förbjudet, men brukas ses genom fingrarna med då det är så vanligt. Ett sätt att skydda sig mot onda ögat är att, då onda öget sätts på en, knyta sin näve, men låta tummen stick ut mellan lång och ringfingret. Då försvinner det onda. Ett annat vanligt sätt att skada sina fiender är genom förbannelser. En typsik Valdrisk förbannelse börjar med att man åkallar två eller tre krafter (andar, knytt eller kända hjältar eller skurkar från sagorna), och därefter dem att göra det man vill skall hända sin fiende. Den vanlige Valdriern tror att världen är besjälad av diverse andar, både onda och goda, som bebor vattendrag, stenar, dungar och andra platser. Dessutom bor det småfolk under jorden, och på loft och i lador. Det gäller att hålla sig väl med dessa krafter, så att de inte gör en illa.

Valdrisk folktro

Som tidigare noterats ses de flesta varelser av övernaturlig karaktär som någon typ av obalans i den gudomliga ordningen. Likväl är man åtminstone på allmogenivå inte så konsekvent i att hålla sig till de metafysiska konsekvenserna av ett sådant tänkande. Bönder, drängar och plenjer, ja ofta också storbönder och frälsepersoner utan skolning, talar ofta om "de osynliga" eller "landvättarna". De är en slags småfolk som kan bo i jorden eller i luften, i sten eller i vatten, och som kan ta djurform, människohamn, bli osynliga eller göra sig till ett med sin omgivning. Det gäller att hålla sig väl med dessa varelser, annars kan de utslunga de hemskaste förbannelser. I sin ursprungsform är de varelser på omkring en meter med djurhuvuden och enkla, slitna kläder.

Vreukarna, en annan typ av småväsen, som liknar Plenjer, och är tjuvaktiga, asätande, tiggarliknande varelser som klär sig i slitna kläder och bor på kyrkokgårdar, bland klippor och skogar, eller på andra otäcka platser.

Åkerfolket är de som ser till att grödorna gror, det gäller därför att hålla sig väl med dem. De klär sig som storbönder, och håller storslagna hov under åkrar och fält.

Förutom alla dessa småfolk tror man på olika typer av fruktansvärda monster, gemensamt för dem är att de ofta är enskilda varelser snarare än arter. Eser är en stor, bevingad orm med hundhuvud som man brukar skrämma små barn med, Varn är en väldig människa med björnhuvud som bevakar Allbragjar och passen mot Vargaland och Lafer är skogarnas sorgsne speleman som villar bort de lättledda med sin underbara skönsång, och sedan förtär deras själar.

Kom ihåg att detta är de varelser ni känner till, om inte annat står i era utskick, eller ni stött på andra varelser under någon tidigare del av Eldarna i Vargaland. Termer som knytt, vättar, alver och liknande bör därför inte florera under lajvet: många av de varelser ni ser i skogen kan mycket väl kunna komma att vara sådant ni inte kan sätta namn på. Om ni vill ha ett samlingsnamn på omänskliga varelser i skogen får ni antingen kalla dem småfolk eller odjur, samlingstermer som knytt används inte.

Vansinne och Visdom i Valdra

Vansinne
Valdrianerna har en lite annan syn på vansinne än vi moderna västerlänningar. För dem är det inte frågan om en psykisk sjukdom, utan om en naturlig, om än skadlig, obalans i den gudomliga ordningen. Den som är galen har för lite av en av gudarna i sig. Efter denna tes finns det fyra olika grundläggande typer av galenskap. Galna ses som en smula heligare än andra, ofta ses de som stående ovanligt nära den gud som är motsatt den de distansierat sig från. Valdrierna försöker inte nota de galna, de försöker bara uppväga den obalans de orsakar.

Dårskap. (En dåre, att bli dårslagen) Den som saknar av Aske i sig blir flyktig i tanken och tappar minnet. Det kan röra sig om allt från amnesi till scizofreni. Den sjuke interneras i ett asketempel, där han hålls under uppsikt. Prästerna har för vana att recitera de höga sångerna för de sjuka, som oftast lever i yttersta nödtorft i burar och celler. Ibland sänds de på båtfärder, då resor på vatten ses som en gestaltning av minnet.

Vanvett. (En vanvettig, att förlora vettet). Den som saknar Hvera i sig gör saker mot det sunda förnuftet, babblar utan sammanhang och har inte kontroll över sin kropp. Alla labila psykiska sjukdommar samt epilepsi hör hit. Vanvettingen hålls inlåst i hveraherset och varje dag ber man de vettlösas bön där för att uppväga deras brister.

Grubbel (En grubblare, att slås av dysterhet) Den som saknar Reiya i sig blir fix i sitt tänkande och slö i tanke och handling, eller präglas av tvångsmässiga handlingar. Apatiker och folk med tvångstankar inlemmas ofta i denna kategori, Grubblare sänds med kringresande reiyapräster, och vid festligheter och ceremonier blir de rituellt och allmänt utskrattade för att uppväga deras dystra eller rigida sinne. Inte för att muntra upp dem, utan för att uppväga deras negativa påverkan på världen.

Självförsakelse (En självförsakare, att falla till försakelse) Den som saknar Vilea i sig blir nedstämd och självmordbenägen. Melankoliker och självmordkandidater tillhör denna kategori. Förutom att dessa stackare förses med fängsel för att undvika att göra av med sig själva brukar de hållas på balustraer och alkover i anslutning till salarna där man tar hand om födslar och där de tillfrisknande ligger.

Sejd och galenskap.
Ett av de vanligaste illdåd en sejdare kan hemfalla åt är att slå galenskap i folk. Denna galenskap, som tar någon av de ovan beskrivna formerna, för inte med sig visdom, och är än mer obalanserande. Straffet för att slå galenskap i någon är oavkortat döden. Sejd är också kopplat till galenskap då det är obalanserat och mot gudarna.

Visdom
Ordet visdom kopplas för valdrianerna till balans och upprätthållande av världens ordning. Alla ifrån den högste Vannhirr till den lägste plenj kan vara vis, genom att man känner sin plats . Visdom är extra påkallat hos prästerskapet. Visdom är insikt i det allra heligaste, (balans) och sin egen plats i världen. Den vise låter sig aldrig uppröras, utan flyter med världen. Han är vaksam på influenser från de olika gudarna. Visdom kopplas till harmoni,

Insikt
Insikt är kunskap och religiös insikt i en gud - även detta heligt! Men man kan uppnå insikt utan visdom, vilket skulle kunna leda till obalans och galenskap. Man skulle kunna bli som en samling av gudens kraft, nästan som om man omskapats till ett vidunder.