Samhällsstruktur

Samhället är sedan klanfreden uppbyggt helt och hållet kring jordägande. Det är det enda sätt en människan kan ha en rättmätig ställning här i världen. Större delen av den brukade jorden ägs av friherrar, storbönder eller högadeln. Dessa tar ut arrende av dem som lever på deras jord. De har dessutom i stort sett lagstiftande rätt på sina ägor, men man skall komma ihåg att tradition och hävd som går tillbaka till klanfreden är tungt vägande så det är inte allt igenom godtyckligt.
De titlar som figurerar är plenjer, de som inte är knutna till jorden och jordägande, vilket inbegriper både egendomslösa, laglösa och fristående handelsmän. Sedan är det hjoner, vilket är tjänstefolk och tillika den absolut största gruppen i samhället. De som äger jord kallas friburna, vilket ger dem myndighet och rättigheter i samhället. Den främsta samhällsklassen är dock adeln, en skattebefriad samhällsklass bestående av stora jordägare och härskare och deras hantlangare. Den vanlige valdriern hyser en stor respekt för adeln, och ser till att föra sig därefter inför dess medlemmar. Det är de adliga furstarna som styr i Valdra, kungen är den främste av dem.

Adel i Valdra

De adelsmän som står närmast den enkle valdriske bonden eller plenjen är storbönder och friherrar. De är höga herrar och patroner med många drängar, och i vissa fall knektar, på sina gods. De flesta har någon typ av tacksamhetsskuld till dessa lågadelsmän. De styr inte lagligen över något landområde, men har mycket stor makt på sina ofta vidsträckta ägor. Baronen, som styr ett helt s.k. herredöme (storleksmässigt som säg Öland eller Blekinge), är den som står närmast över storbönder. Detta är en högt uppsatt adelsman som de flesta aldrig sett röken av, dock blir hans närvaro ständigt påmind om genom de lagar och förordningar han instiftar och den skatt han uppbär. Alla känner till sin barons namn, och skrönor och skvaller om hans person och från hans hov florerar med största sannolikhet över hela landsbygden. Över baronen styr bara självaste fursten.
Denne har förutom överhöghet i släktens herredöme styre över hela furstendömet (ett furstendöme ligger nära Småland eller Belgien storleksmässigt), och åtnjuter stor lokalpatriotiskt färgad popularitet. Konungen av Valdra är den främste av furstarna, och väljs ur deras krets när den gamle konungen dött. Det är sed att det blir konungens arvtagare som övertar sin fars mantel, så Valdra kan kanske inte i praktiken sägas vara ett valkungadöme. Konungen har rätt att stifta lagar och straffa alla adelsmän under furstes rang. Han tar upp skatt och fattar viktiga beslut. Hans makt är dock inte obegränsad, och viktiga frågor måste först godkännas av fursterådet, som är en samling av alla valdras furstar och överstepräster.
Konungen, furstarna och baronerna kallas med ett gemensamt namn högadel, och förutom att de styr över ett stort landområde fullt av friherrar och storbönder vidsträckta ägor är de självklart patroner över sina egna än mer vidsträckta ägor, ofta med en borg eller stad i centrum. De har rätt att hålla riddare, som även de är adel, fast av lägre status än både friherrar och baroner. Högadeln har även rätt att tillsätta fogdar; skattebetalarens värsta plåga. Dessa har en hel radda lagstadgade rättigheter, och det är på det hela taget bäst att vara en sådan lydsam. Han agerar inte bara som skatteindrivare utan även som folkräknare, domare och adelsmannens förlängda arm.

Skuldsystemet

Det som bygger upp samhället efter förhållandet till land är skuldsystemet (eller om man så vill patronskapet). Detta innebär att de som har makt, eller inflytande på olika sätt kan delge andra detta, eller förse dem med mat eller utsäde och därigenom sätta dem i personlig skuld till dem som tar emot denna ynnest. Denna skuld kan kvittas på många olika sätt varibland det vanliga är avbetalning ett visst antal år framåt, eller att man överlåter sina ägor till patronen, och därefter betalar arrende för att få bruka den. Men det kan även handla om att man svära tjäna sin välgörare i hans hushåll eller knektfölje. Den man skuldsatt sig till kallas patron, och han kan begära mycket av sina gäldenärer. Den som arbetar hårt har dock rimliga möjligheter att bli fri den vilket gör att systemet inte i sig behöver rasa samman. Den vanligaste tjänsten som en patron erbjuder är beskydd och försvar, vilket leder till att man i utbyte betalar skatt till sin patron. Detta skall betonas är ett ömsesidigt förhållande och oftast kan man som skattebetalare kräva mycket av sin patron, men bara så länge som man förmår betala skatten. Det är värt att notera att om trakten härjas av rövare och annat som försvårar arbetet för bönderna så kan de oftast vägra betala arrende och komma undan med det, rättsligen. I praktiken betalar man ändå sin patron för annars blir det värre nästa år då ens patron inte har kunnat försörja sina knektar. Ett liknande system gäller för den skatt man betalar högadeln, som också de förväntas beskydda sina undersåtar. Man kan alltså bygga sig en stark ställning genom att göra mycket för andra, och därmed ha en massa tjänster att kräva ut. De som har satt sig i skuld kan inte opponera sig och de som inte har skuldsatt sig vet att det finns mycket resurser att sätta bakom. Det är en stor fördel att vetskapen om att man befinner sig i den situationen ofta är tillräcklig, man blir sällan tvungen att utnyttja övertaget och därmed förbruka sina tjänster eller sitt förtroende. Exempel på vanliga skuldsituationer är t.ex. att man tvingas arbeta ett visst antal dagar på en patrons gård mot mat man fått vid missväxt, eller jaga åt en storbonde mot mat och husrum åt sin obesuttna familj. Knektar och väpnade styrkor hos patronerna består till stor del av skuldsatta som inte haft annat sätt att betala tillbaka det man fått. De kan då tjänstgöra allt ifrån några år till ett helt liv. Det finns självklart olika nivåer av skuld. Bland annat anses man stå i djupare skuld till sin patron ju mer hjälpen betytt för en själv snarare än vilken uppoffring det har varit för patronen, vilket kan leda till bisarra situationer som att en bonde som fått sin patrons sista säd för att kunna ställa till ett ordentligt bröllop står i lägre skuld än en som fått en bråkdel av sin barons förråd för att ens överleva vintern.

Plenjer

De som står utanför brukandet av jorden och dess näringar är de som står lägst på samhällsstegen, de är rättslösa och betecknas som omyndiga. Den som äger jord han kan göra rätt för sig, den som brukar den åt någon annan likaså, men den som försörjer sig på andra sätt eller inte är uppknutna till jorden de har inte heller rätt att ta del av det jorden ger, det vill säga de skall heller icke äta! Det enda sättet som en jordlös kan få ett existensberättigande är att de blir accepterade av en patron som nyttjar dem och ger dem beskydd. De blir förmodligen behandlade sämre än patronens jakthundar men å andra sidan så har de en trygghet i tillvaron så länge de är lojala och utför det som begärs av dem. Eftersom de är så gott som fredlösa när de inte äger denna förmån så är det en klar förbättring att gå fri från andra människor. Att dräpa en jordlös är inte straffbart om denne inte har en patron, och då ses det som skadegörelse och ersätts som egendom. Detta är ofta tillräckligt värdefullt för att man skall ha ett värde.

I vardagen

Det finns ingen människa som skulle svika detta patronskap, det är starka band som byggs upp och det är hela samhällets fundament. Lika självklart som att barnet lyder sina föräldrar och att föräldrarna skyddar och uppfostrar det är det att visa akt inför dem man satt sig i skuld till, så som barnet satt sig i skuld till föräldrarna utan vars hjälp de inte varit. En patron är som en far eller en mor.
Den ovan beskrivna synen på rätt och fel bör för alla närvarande ha en avgörande betydelse för karaktärens personlighet; många är ni som vill bryta med det gamla och skapa något nytt; men det är en svår process: ert sätt att se på världen och rätt och fel är den ovan beskrivna. Visa tacksamhet och spela på lojaliteten som en plikt, även när du inte egentligen vill vara tacksam eller beroende av någon annan. Denna pliktkänsla ärr en viktig del av den värld som vi försöker skapa. Den som bryter mot denna allmänna rättsuppfattning är kriminell, illa ansedd och en dålig människa också i sina egna ögon.

Kvinnan i Valdra

Kvinnans plats i Konungariket Valdra är relativt fri. Även om många av de titlar och de ämbeten som används i den här texten ger tydligt manliga signaler så är det så att kvinnor inte alls i laga mening är förvägrade dessa. Hon är inte heller nödvändligen bunden till vissa sysslor utan äger en ganska stor frihet att utifrån sin sociala ställning välja yrkesvägar. Det är inte ovanligt att man ser kvinnor som är soldater, skrivare, präster och ett flertal andra yrken som trots allt präglas av en manlig dominans. Kvinnor är vidare i en del lagliga sammanhang väl skyddade, se avsnitt om brott och straff nedan. Kvinnor har lika arvsrätt och arvsföljden är lika för män och kvinnor, även om män tydligen har en tendens till att ta för sig. Det finns dock inga som helst hinder för en kvinna som är initiativrik och inte låter folk förvägra henne hennes rättigheter. Kvinnors klädstil skiljer sig inte i någon högre grad från den manliga heller, även om det är vanligare att kvinnor bär klänningar än att män gör det. Skillnaderna blir dock mera utmärkande i de högre klasserna där man kan klä sig mer efter tycke och smak och kan odla mode och stil mer än att se till det praktiska. Det vanligaste är ändå att även kvinnor klär sig i byxor och skjortor, precis som männen.

Handel

Man skall ha i åtanke att handeln inte är en existerande näring i Valdra, den finns men är högst marginaliserad. Den stora rikedomen är ännu knuten till jord och mynt och andra betalningsmedel figurerar högst sparsamt, den mesta handeln och utbytet av tjänster betalas in natura. Detta fungerar utmärkt eftersom rörligheten är låg och självförsörjningen är god. Visst, det finns de som idkar vad man skulle kunna säga handel på eget bevåg, men dessa är mest ett mellanting mellan rövare och bedragare. De jagar efter ädelmetall och lever en perverterad tillvaro, delvis som ädlingar, men även som svin. De har det goda och kanske även en viss makt, men de tar inget ansvar för sitt inflytande och är mest ansedda som parasiter i samhället.
Det finns naturligtvis både hantverkare och köpmän som är uppknutna till olika landägande personer, och dessa ses som ett nödvändigt komplement till jordbruket, men då är de ju också uppbundna i det accepterade systemet.
Det enda stora undantaget till denna regel är Eivintla, öfurstendömet, som till stor utsträckning baserar sin ekonomi på handel. Här är handelsman ett accepterat yrke, och även utanför furstendömets gränser ser man med blidare ögon på köpmännen från Eivintla i deras djupgående handelskoggar än på det vanliga handlarpatrasket. Av furstendömena i norr är det bara Letrislaland som får besök av dess sjöfarande kapitalister, men karavaner går därifrån till Ranher, Neiras huvudstad.

Lag och rätt

Lag och rätt ser väldigt olika ut beroende på samhällsklass. De lägsta har inga rättigheter, men med jordinnehav tillkommer en hel del. Man får lov att yttra sig och göra sin röst hörd eftersom man är en fri person. Man kan låna ut sin jord och låta andra bruka den, och därigenom sätta dem i skuld till sig, eller kanske ta ut arrende. Se mer under Samhälle ovan. En patron har även i de flesta fall rätt att ta barn och tjänstefolk för att utföra arbete mot att dessa försörjs under tiden arbete varar. Detta begränsas dock i skördetider där arbetskraften behövs, men detta kan ibland vara enda gången familjen samlas. Det räknas både som privilegium och som en belastning. Det händer att övergrepp begås mot dem som tas ut för sådant arbete, men tyvärr kan man inte med laga medel opponera sig däremot. En patron har rätt att kräva lydnad av dem som satt sig i skuld hos denne.

Brott och straff

Ofta krävs det att någon lyfter fram ett laga åtal mot någon annan för att en brottsling skall kunna straffas. Det ligger då på den anklagade att visa sin oskuld. Detta kan ske genom direkt bevisning, genom att anklagelsen uppenbarligen visas vara falsk, eller, vilket är vanligare, man finner sex myndiga personer som kan svära för ens oskuld och som går i god för en. I händelse av att anklagelsen är allvarlig eller riktas mot en av någon ur högre samhällsgrupp än dig krävs ofta ett dussin personer som går i god för dig, men är du själv tillräckligt högättad, räcker antagligen ditt ord för att både avsvärja dig anklagelserna och sätta dit den som reste dem. Man skall observera att de personer som bedyrar din oskuld inte behöver känna till något om brottet och omständigheterna kring detta utan de skall känna dig så pass väl att de vet att du aldrig skulle ha gjort något sådant! Därigenom blir det kanske uppenbart varför det blir svårt att resa anklagelser mot en patron, det kan finnas många som är skyldiga honom att vittna för honom, kanske även i fall då de vet att han är skyldig till en anklagelse. Lojalitetsbanden är i dessa fall nästan alltid starkare, för i praktiken blir den som sviker ett sådant omyndig därigenom eftersom det har visat sig att denne inte är värdig ett förtroende. Detta är i alla fall ett rejält fall på samhällsstegen och man bli ju i praktiken ansedd som plenjer. Mycket få personer skulle riskera detta.

Straffskala

Stöld: bestraffas vanligen med bot motsvarande tre till fyra gånger det stulnas värde. Därefter sätts den skyldige vid skampåle eller liknande. Om saken inte kan lösas i godo genom bot används stympning och i grova fall brännmärkning.

Misshandel: här utdöms bot, vanligen motsvarande en viss tids arbetsinkomst för den drabbade, vid ringa misshandel kanske två veckor, i grövre fall ett par månader. Tiden beror vanligen av tiden tills skadorna har läkt helt.

Sedlighetsbrott: utomäktenskapliga förbindelser leder oftast till att mannen åläggs betala för ett eventuellt barn, oavsett om detta föds eller inte. Skulden anses ligga på mannen. Om kvinnan är gift tillfaller boten hennes make. Våldtäkter bestraffas alltid med döden.

Dråp/Mord: bestraffas i första hand med mansbot, vilket ofta motsvarar land eller rikligt med kreatur som skall kunna försörja den dödes familj i stället för offret. Då denna oftast inte kan betalas så leder detta till att den skyldige dräps. Nobla personer brukar föräras halshuggning.

Bärande av svärd: tillåts endast adeln. Ofrälse som ertappas med detta förnämliga vapen åläggs rikliga böter. Adelsmän som uppmärksammar saken har även rätt att prygla personen då det ses som en grov skymf mot alla frälse.

Att köpa och sälja mark: Marken är släktens, inte den enskilde landägarens. Den som köper och säljer sin släkts mark straffas med döden, för han har förskingrats släktens själva grund till överlevnad. Observera att frälse har rätt att skänka bort mark, men då endast under lagmans överinseende, och med goda själ. Hänging eller halshuggning är det vanligaste avrättningssättet för de som har förbrutit mot denna lag.

Sejd och kätteri: Om misstanke om kättersk tro eller sejd och ond trolldom föreligger skall detta rapporteras till prästerskapet, och då helst Hveras Veurder. I allvarliga fall kan den skyldige sluta på bålet, men det är upp till Veurderna hur allvarligt hotet är mot gudarnas ordning. Kättare låts sällan leva om de framhärdar i sina villfarelser.

Förtal och Ärekränkning: Den som talar illa om annan, och utan fog drar hans namn i smutsen eller sprider lögner mot honom skall erlägga böter efter den anklagades rang och anklagernas gemenhet.

Otro mot Fejn: Fejnens makt och gälden är grundstenarna i Valdra och världsordningen. Den som bryter mot dessa bryter mot gudarna och hela varat. Den som uppvisar viss illojalitet mot sin Fejn utsätts för spöstraff och hån och häckel. Den som vägrar uppfylla sina förpliktelser får böta och slita spö, och den som öppet förråder sin Fejn är knappt att räkna som människa. En sådan förrädisk best bör mista sitt liv.

Förräderi: Den som förråder sin by, Fejn, Erdhirr, Vannhirr eller Vakar skall alltefter brottets grovhet och personens rang antingen piskas, stympas eller avrättas. En valdrier ser inte mellan fingrarna vad gäller förräderi.

Helgerån: Den som stör tempelfriden, förstör heliga platser eller lägger hand på någon ur prästerskapet skall ställas inför desammas domstol, där straff utmätes efter handlingens rubbning av den gudomliga balansen. Allt ifrån kroppsstraff till dödsstraff kan utdömas.

I vardagen

Att en människa är hederlig och gör rätt för sig är mycket starkt inympat hos alla. De som hamnar i situationen att begå brott lider stora samvetskval, starkare än vad vi idag skulle föreställa oss. Det är ju inte bara ett brott mot dig själv utan mot hela din släkt och identitet. Genom brott förverkar man sitt människovärde. Oftast ses ett hårt straff som en välgärning för då kan brottet anses vara sonat, och människovärdigheten räddas. Det är inte väl att förlåta, den som handlar fel skall ta konsekvensen därav. Livet skall vara hårt men rättvist.

Att leva och bo i Valdra

Dina dagar börjar med enkla reningsriter och tvagning. Uppe med tuppen och redo att axla en ny dags vedermödor. Man tar i rejält och kämpar för brödfödan. Det är en religiös plikt att arbeta hårt och i sitt anletes svett, men det är också en religiös plikt att njuta av livet när man inte arbetar. Det är en religiös plikt att leva gott, och att dö väl. I en värld där allt har sin plats skall livet fortgå som det alltid har gjort för att människan skall kunna ha någon plats. Att vara omstörtande är att önska världens undergång. Allt som händer i det lilla reflekteras i det stora, och allt som händer i det stora reflekteras i det lilla. Du själv som person är inte så viktig som det du representerar. Detta är en inneboende styrka som finns i alla Valdrier. Man vet att gudarna bor i en själv, och man kan känna Reijas lustar, Askes visdom, Vileas kämpavilja och Hveras stränghet inom sig. Om du lever som du bör, minns din släkt och din position i samhället, och alla dina plikter och rättigheter, ja då växer gudarna inom dig, och du stärks i din balans. Men den som beter sig onaturligt, förkastar sina Fejner, bryter sitt ord och förskjuter sin familj, han bidrar bara med oordning och kaos, som är början på samhällets och världens undergång.
Du älskar och ärar ditt kött och blod. Oavsett vad du tycker om dina nära som personer så finns familjens band mellan er. Den som inte respekterar dessa de heligaste banden mellan människor, de mellan släktingar, är dömd till att leva som en utstött utan någon sympati. Du hedrar dina Fejner. Den som har satt dig i skuld har uppställt ett heligt kontrakt. Den som vill kalla sig själv människa kan inte förbise sina gälder. Om man bara lever på andra utan att ge åter är man bara en parasit, och har ingen plats bland människor, utan bör kastar ut till ofolk och vreukar för att leva som en landsstrykare utan ättenamn eller heder. Som plenj är du sedan utanför, utstött och ovärdig, närmare djuren än människorna. Bara den som kan finna en anställning hos en som äger mark, och som är beredd att arbeta hårt i sitt anletes svett, samt återbetala alla gamla gälder kan välkomnas tillbaka in i människovärlden.
Marken och jorden är ställning och förmögenhet. Den är familjens, tillhör helt de som varit innan dig, de som lever med dig och de som kommer efter dig. Att förskingra den genom köp och handel är bland det värsta man kan göra, ett svek mot din ofödda avkomma.
Så är det hederlighet, slitsamhet och ett gott liv som är valdrierns honnörsord, att leva i samklang inte bara med naturen, utan även med släkten och med samhället, och inte minst sig själv.